Bacon, denna livets krydda, ingrediensernas ingrediens, charkuteriernas magnum opus; jag kommer sakna dig. Sakna din sälta. Sakna dina fettpärlor som likt miljoner tårar ur Persepolis kvinnors smargdgröna ögon flyter över tallrikens emaljerade yta – friktionslöst, utan riktning och mening. Sakna våra morgonstunder, våra kvällstunder. Sakna smakupplevelser som inte hör denna världen till. Sakna dig likt Penelope saknade Odysseus, likt Jong-il saknade sin måttfullhet.
Idag gör jag upp med baconet, mano e bacon. “Vadan detta?” utbrister ni säkert, kära läsare, kanske sätter ni rakt av morgonkaffet i vrångstrupen och får en mindre myrdiokardiell infarkt. Jo, såhär förhåller det sig; bacon har blivit mainstream. Var mans egendom.
Denna köttprodukt som tidigare varit förunnad den gastronomiska eliten, crème de la crème, har nu tillfallit bloggpöbeln. Var och varannan navelskådande författare av pueril smörja i digital form har nu tagit just bacon till just sitt hjärta. I spaltmeter efter spaltmeter har denna fettrika guldklimp till livsmedel reducerats till ett hipsterattribut.
Därför säger jag idag au revóir till Mr. Bacon. Framöver är det valspäck som gäller, åtminstone tills även denna, havets motsvarighet till bacon, blivit offrat på hipsterns KRAV- och rättvisemärkta altare, byggt i bästa smygironisk-rokokostil.
Bacon är dött, länge leve valspäck!
